Norrländska Korrespondenten – 5 juni 1868, sida 2

Bah du dåraktige gosse, du står i ljuset för dig sjelf! Tror du ej att jag har mina ögon öppna som andra menniskor? Redan som barn brukade du och Alice leka man och hustru, och du åtminstone skulle nog gerna ha fortsatt leken, om ej denne man — jag skulle önska Alice aldrig sett honom! — kommit emellan. Men, för att tala tydligt, Everard Brooke, jag märker nog att du gerna skulle vilja ha Alice till hustru och till denna förening vill jag af allt mitt hjerta gifva min välsignelse. Everard betäckte sitt ansigte med händerna. Huru bitter var ej kampen. Kärlek stridande mot kärlek — passionen, som endast önskar sin egen sällhet, emot den heliga, rena känsla som ej tänker på sig sjelf, hvilken endast tänker på den älskades lycka. Everard, dyre Everard! hvad jag innerligt deltog i din strid! Mr Vynyard afbröt tystnaden: Nåväl, min käre gosse, inser du ej att jag har rätt? Vill du ej stå på min sida och till belöning få den bästa lilla hustru i England? Se! der går hon i trädgården; försök att öfvertala henne så att allt snart kommer till rätta igen.p Everard upplyfte sitt hufvud och betraktade Alice som långsamt gick förbi fönstret. Hennes gång, hennes ställ