Kärleken. Huru mydet bar ide blifwit taladt och skrifwit om tärleken! Poeterna, filofor ferna, fysiologerna och frenologerna hafwa förklarat, analyserat, kommenterat den, hwar och en på sitt maner, Den ena låter honom hafwa sitt säte i hjernan, ven andra i hjertat; den ena fer uti färs lelen blott en naturlag, fom alla skapade wåsenden äro underkastade, den andra fer i honom en sammanfattning af alla menniskosjälens ädlaste förmögenheter, hwilken lyfter menniskan oändligt högt öfwer djuret och närmar henne till Gud. Rkrågan om färlefen, säger Michelet, ytwäljes oändligt och dunkelt i mennir stolifwets doldaste diup. Hon uppbär fielswa dess arundwalar och hörnstenar. Familjen hwilar på lärleken, och fam hället på familjen. Alltså går kärleken före allt. Bärleten, säger Buffon, äraljtringsdriften, könsnärmandet. Denna alstringsdrift är nörwänrig för werldsordningens beftånd: enär alla warelser äro dömda att dö, måste de ega förmåga att lefwa upp uti andra. Qärleten säger ve Senancourt, är tenna milta och wälgörande låga, denna himmelska wärme, fom lifmwar och för: nyar, fom alstrar frö och blomma, fom gi wer färger, behag, hopp ech lif. mÄrån Gud til menniskan, säger La: cordaire, och från jorden till himlen, är det lärleken allena fom förenar och uppfyller alt. Han är all tinas begyns nelse ochända. Den som älstar är wis, den som älstar lefwer, den som älskar tan uppoffra, den som älskar är nöjd; och en droppe kärlek, lagd i den ena måg: stålen mot bela universum i den andra, stulle slunga universum upp i höjden, i litfom stormen rycker upp ett halmftrå.