hetens malt wi skola höja oss. Det är genom samma makt wi skola öfwerwinna de hinder som ännu ställa sig i wår wäg för wår utweckling. Bland dessa hinder wilja wi här nämna twenne wår bri stande nyplysning och missbruket af ftarta dryder. Follupplysningen är föremål för alla framstående och bildade mäns uppmärts samhet. Det är från samhällets säkerhet oafskiljeligt, att för denna upplysnings werkliga och sanna spridning just der den hittills saknats, alla möjliga häfstänger sättas i rörelse. Wi, arbetare, känna detta tanste lika djupt fom någon annan, och wi skola — ide sannt? — äfwen söka att, så fort sig göra låter och så mycket wi kunna, äfwen i detta fall tillämpa wår stora ide: att genom de många små, men samlade krafterna åstadkomma något stort helt. Wi wilja och wi skola sträfwa efter att upplysa wårt wetande, öfmer: tygade att wi dermed äfwen kunna winna det omdöme, fom närmast utgör grundmalen för fria mäns sjelfständighet. Om wi ej meta, huru oc hwarthån mi gå, funna wi lätt föras i andras ledband mot ett mål, som är något helt annat, än det wi famlade efter, och hwilket ins galunda är förenat med arbetarnes eget bästa. J wåra föreningar ligga mäktiga krafter, hwilka kunna bli lika wådliga för samhällets utweckling i det goda oc fär derneslandets säkerhet, fom de, skridande lugnt och säkert sin rätta bana framåt, skola ej blott gangna oss sjelfwa, utan hela fosterlandet och — om wi widga blicken för wår kedja öfwer alla länder — den stora menskligheten till wälsignelse. Men det rätta underlaget för all sann upplysning, såwäl som för allt werkligt oberoende, är, såsom förut antydts, moralitet, är sedlig styrka. Der lidelserna herrska med all makt, der råder ofrihet. Att tygla wåra lidelser och beherrska wåra begär, är derför lika mycket wårt önff ningsmål fom wår pligt. Wårt medwetande wäckes med hwarje dag mera för denna inre kamp mellan wårt bättre och wårt sämre jag. Och beklaganswärd är den, som fegt rädes för kampen mellan lidelserna och förnuftet oh heldre öfmers lemnar fig åt de förra, emedan han ej fullt tror på det fenares möjlighet af feger. Redan wåra äldsta förfäders gudar Odin oh Thor fatte den werkliga fria personligheten i den wiljokraft, fom Ttefwer af kamp och wäxer i tampen. Det är hos de gamle juft en sådan wiljolraft, fom hjeltarne hade gemensam med gu darne: den adlar bedriften och öfmermins ner döden. Att döden fegrar, att ljuset släckes och själarne skälfwa i skuggornas rife, det är, menu de, icke ödets skuld; skulden ligger i fegheten och den swaga wiljan. Derför är Thor de rädda Hel: hems män få gramfe, derför tilltalar han dem få hårdt och säger: F stackars usla dårar, Som räddes får och död! Nu Hel er ewigt sårar Med qwal och bitter nöd! (Forts.) QO 0 Se