Jo — ett undantag måste jag göra och detta var min gode Everard. Han tröstade och uppehöll mig under denna svåra tid. Med en nästan qvinlig ömhet förenade han klart omdöme och fasthet, hvilket få män kunna berömma sig af. Under mr Vynyards första paroxysm af vrede och förtviflan var Everards inflytande öfver honom förundransvärdt. Mitt eget var ansenligt förminskadt; ty det var ej underligt att min kusin i sin blinda vrede och sorg skulle förebrå mig för detta giftermål, hvilket jag påyrkat af kärlek för mitt ljufva barn. Kanske hade jag handlat orätt; men likväl tror jag att jag nu skulle gjort på samma sätt. Everard stod manligt mellan mig och vredens ström; han var för mig en fridens och tröstens engel. Likväl var det hans hjerta som pilen djupast sårat; jag visste att det blödde ännu och skulle för alltid blöda. Ådle, sjelfuppoffrande Everard! Då Alice blef bättre, såg jag honom vaka öfver henne som en broder, stackars barn, hon anade ej något annat, utan ansåg honom för en sådan, såg honom försöka att förströ hennes tankar, mildra faderns och dotterns stridiga passioner och aldrig med ord eller blickar visa hvad han sjelf kände. Det gladde mig innerligt, att det likväl fans en man hvilken älskade