mar med sammanknäppta händer och tillslutna ögon, lik en marmorstaty. Jag satt bredvid henne och tänkte på den långa, sorgliga framtid, hvilken låg framför denna unga varelse, som var enka — utan den lugna heliga skugga af död, hvilken småningom förlänar det mest sönderkrossade hjerta frid; jag tänkte på henne och sedan på honom; det var mig svårt att afgöra hvilkens lott var den bittraste — den vansinnige mannens eller hans beklagansvärda hustrus. Efter detta pinsamma uppträde blef Alice så mycket sämre, att hennes fader blef verkligt orolig. Jag berättade honom hvad som tilldragit sig emellan oss, och hon svarade ej ett enda ord. Jag förde honom till Alice, som låg försänk! i en djup, dödlik dvala och jag sag att hon var rörd. Ilan ville genast sända efter d:r Egerton; men jag sade honom att detta ej tjenade till något: det enda Alice behöfde var sinneslugn. Fadren kunde ej förstå att själslidande kunde ha gjort henne så mycket sämre — det kunna aldrig män, huru visa de än äro. — En hruten lem ingifver dem deltagande, men aldrig ett brustet hjerta. Jag är en gammal mö, derföre har jag rätt att tala som jag behagar om det andra könet; och jag kan i sanning påstå att jag aldrig känt mer än en verkligt känslig man.