all ting, så gjorde de allt, för att äras af mennifkorna. De kommo tillsammans för att Iefa oc lysa. Sådana lekar höllos, utom på många andra ställen, hwart fjerde år i staden Olympia och kallades derföre de Olympiska lekarne. Alla, fom kunde slita fig lösa från fina göromål, reste gå till Olympia, för att åskåda täflingarna. Der sprungo på en med tjock sand belagd plats kraftiga yng: lingar i kapp till ett bestämt mål, och den, fom först fom fram, erhöll en frans af olivqwistar samt den tallösa mängdens ärebetygelser. Sedan täflade man i fa stande, och den, som med en tung sten kastade längst, eller med en lätt träffade noggrannast, war mästare deri. Derpå brottades nakna, starka ynglingar så lnäge till dess den ena kastat den andra till marken. Segraren bekröntes. Slutligen åkte man i kapp, stående i twåhjuliga, baktill öppna wagnar. Den, som först framtom till målet erhöll en segerkrans. Äfwen skalder, fom Här uppläste fina fån: ger, täflade med hwarandra om företrä det och tilldömdes af det hänryckta folket mästerskapet. Dessa lekar bidrogo mycket till den grekiska bildningens utweckling och fosterlandskärlekens höjande, men öfwerwägande dot till fåfänglig ära och menniffans werlsamhet