Norrländska Korrespondenten – 29 maj 1868, sida 3

kom det förflutna. Endast en gång, då hon låg och betraktade sin afmagrade haad, på hvilken vigselringen saknades, tycktes en plötslig hågkomst genomfara hennes själ. Jag hade på läkarens befallning borttagit ringen på det att ingenting under hennes sjukdom skulle föra henne på tanken af hvad hon genomgått. Alice betraktade mig allvarligt och pekade på det ställe, der ringen suttit men jag låtsade ej förstå henne. En annan gång mitt barn, då du är bättre — hviskade jag. — Du far ej nu tänka derpå. Försök att sofvalb Men hon fortfor att sträcka ut sin hand och betraktade mig med sina bönfallande ögon. Det var omöjligt att emotstå. Jag satte den olycklisa ringen på hennes finger, hon grep derefter sasom ett barn efter en älskad ieksak; kysste den, hvarpå hon lade sina sammanknäppta händer på bröstet och bortvände hufvudet. Gud vet hvilken tanke det var som nu genomÄ korsade den unga varelsens förvirrade hjerna. Jag betraktade henne der hon lag, och jag tyckte mig se tårar frambryta under de tillslutna ögonlocken; men hon visade sig lugn och insomnade snart af mattighet. Alice tillfrisknade nu så småningom; hennes förstörda kropp och sinne vunno allt mer styrka och hon återfick näI I I I I I