annan gjorde det, utom jag. Jag ensam förstod honom, ty under hela tjugo år hade han varit föremålet för min ömhet. Jag gick in i Alices rum qvällen före hennes bröllopsdag. IIOn hade läst i bibeln, sin aflidna moders bibel; hennes hufvud hvilade på de uppslagna bladen, och hennes händer voro sammanknäppta. Jag stannade i dörren och betraktade henne. IIuru skön var hon ej, i denna ställning af behaglig vårdslöshet, i sin hvita nattdrägt, med sitt langa, utslagna här! Jag hörde henne mildt hviska — hon bad för honom. Gud bevare min egen Arthur — min make Amen-i sade jag sakta i det jag vidrörde hennes arm. IIon störtade upp fran sin plats, betraktade mig forskande, liksom hon velat läsa hvad som föregick i mitt inre. Du tycker ej att han är värd någon bön, utropade hon hastigt. HAhl jag känner att ingen här älskar honom, utan jagyl Så sade jag ej, Alice. Nej! men du tänkte det, tant Susan! Hon kallade mig tant, ehuru vi endast voro slägt på långt håll. Jag bryr mig ej härom; min kärlek skall godtgöra honom för allt. Min Arthur, min ädle Arthur! IIuru kan någon tvifla på honom? sade Alice, stolt uppresande sig, hennes hufvud var till