En olytklig örnds hilsoria. Det var Alice Vynyards bröllopsdag. De två sista manaderna hade för mig varit ganska sorgliga, ty lugnet i mitt hem blef ofta stördt. Min gode kusin John Vynyard hade länge motstått mina argumenter och sin dotters tårar, innan han kunde förmås till att antaga mr Sylvester till sin måg. Jag har aldrig kunnat begripa huru det kom sig att Alice fattade tycke för sin fästman, men hon älskade hovom så innerligt, att jag insag att skilsmessan från honom skulle krossa det stackare barnets hjerta, hvarföre jag använde allt min inflytande i hennes sak, tilldess vi slutligen vunno malet. Men detta gjorde jag mera för Alicesegen skull (detta moderlösa barn, som i sjutton är varit min älskling) än af undseende för hennes fästman. Jag kunde omöjligen lära mig att fördraga den ovanlige, nyckfulle, dystre Arthur Dylvester, men kanhända låg en omedveten svartsjuka äfven till grund härJag visste att min slägting Everard, hvilken näst Alice lag mitt hjerta närmast, älskade henne med hvarje pulsslag af sitt ädla, trofasta hjerta. Hon anade det ej, ej heller tror jag nägon