flon var fullkomligt lugn, tänkte på mig och alla i huset, lemnade mig skänker och helsningar till vänner och nnderhafvande, utan att glömma någon. Jag skulle ha varit mindre ledsen öfver att lemna dig, tant Susan, om ej min fader på senare tider varit så vänlig. IIan skall småningom lära att värdera min Arthur. Jag är så glad att han gifvit sitt samtycke till vårt giftermål. Men — tillade hon med blixtrande ögon och blossande kinder; — men äfven om så ej varit, skulle dock ingen makt på jorden kunnat skilja mig och honom från hvarandra. Jag skulle likväl ha blifvit hans maka och följt honom till verldens ända. Jag vågar säga det nu, da jag är hans hustru och ingen utom Gud vet huru högt jag älskar min mand) Med hvilken ömhe utsade hon ej dessa för henne nya ord: omin mano! Det enda jag kunde göra var att trycka henne till mitt bröst och innerligt bedja att en sådan kärlek ej måtte hemsökas af för stora pröfningar. Se, derborta vandrar min Arthur omkring bland buskarner utropade hon, da hon varseblef honom. Han är trött af att längre vänta på mig, jag måste skynda till honom. O! förlåt mig, dyra tant Susan, fortfor hon, tvekande och lätt rodnande, odet är ej derför,