gar äro nu forbi. Var stilla, var stilla. Då Alice Sylvester inträdde i sitt hem, var jag henne till mötes, tog henne i mina armar och kysste henne; hennes tårar föllo, men de liknade ett sommarregn; hela hennes anlete strälade aft lycka ock sällhet. Jag aftog hennes hatt och strök hennes vackra här. Ilon yttrade den önskan att få vara hos mig till dess frukosten blef färdig och hon lemnade sin makes arm. Han såg orolig och missnöjd ut, hans milda, mörka ögon vandrade oupphörligt från den ene till den andre. Cyå ej, Alice; — sade han, fasthållande hennes hand. — Du fär ej lemna mig o Endast på en liten stund, dyre Arthuroy sarade hon; men då hon märkte huru upprörd han blef, lade hon sin hand i hans och hviskade leendeb Ingen skilsmessa mer: ingen kan nu atskilja oss, min make.n Ilan tog henne i sina armar, kysste henne och straxt derefter sag jag honom vandra bort till trädgården; låtande gästerna tänka, hvad de villa En besynnerlig brudgum)! hörde jag några af dem yttra; och fadrens ansigte blef så mörkt, att jag darrade för röljderna! ollimlen vare lofvad att Alice har rätt, ingen kan nu skilja dem åtvol tänkte jag vid mig sjelf, då jag följde bruden till öfra vaningen.