skickade honom då med kåren ClamGallas till norden. Ivo talade blott bruten tyska, men han förstod detta språk och kunde gära sig förstådd på detsamma. Och din kapten? frågade jag dröjande. Då rullade tårar öfver mannens bleka kinder. Den tredja Juli såg jag honom för sista gången, snyftade han. Efter någon tystnad började han berätta om drabbningen. Till klockan 2 gick allt bra, sade han; ovi hade fattat posto bakom en skog och jag såg kaptenen bakom fronten. På en gång blefvo vi tillbakaträngda. Preussiska ryttare kommo ridande öfver berget. Vi fyrade af, men de ryckte likväl framåt. Vi bildade fyrkant, men de sprängde fram emot våra bajonetter. Kaptenen var då i min närhet. Till höger och venster föllo soldater; en preussisk kavallerist höjde sin sabel emot mig och skulle hafva klyft mitt hufvud om hans hugg hade träffat. Då, i min nöd, ropade jag ordet — Gud förlåte mig att jag så gjorde! — Bagom brate! .. och som blixten är en arm framme och parerar hugget . . min kapten hade kommit till min hjelp. Men den preussiske kyrassieren drager en pistul ur sadeln och affyrar densamma; och då ser jag kaptenen falla. Jag vill ila