för att icke störa dem vid läsningen af desamma. Då jag vände mig om för att gå föll min blick på en gestalt, som jag först nu märkte. Vid motsatta sidan af salen, midt emot fönstret, låg en man; betäckt af en grå kappa. slan stödde hufvudet mot venstra handen, anletsdragen voro utländska, slaviska; hans af solen upplysta ansiste såg lidande ut. Jag tyckte mig höra en melodi, främmande och klagande liksom detta ansigte, Jag vet icke om mannen sjöng, men jag hörde melodien. Och jag särskilde äfven ord, lätt framhviskade såsom från en andes läppar: Gråt ej älskaue! Nog du gråta får, Då till strids jag tågar, Aldrig återvänder! Det var Ivo Siminovic. Äfven han igenkände mig. Men huru förändrad var han icke! Hans ansigte hade nu antagit ett uttryck af outsäglig smärta. Ilan satte sig upp. Har du plågor? frågade jag. pJa, sade han och pekade på hjertat. Huru kommer du hit? frågade jag Kroaterna skulle ju marschera till Italien?) Nin kapten ville icke slåss med siu hustrus landsmän, och kejsaren