det röda korset svajade öfver oräkneliga hus. Charpi anskaffades från alla håll af landet, och de skönaste och ädlaste damer egnade sig åt de sårades skötsel. om man under denna tid hade någon ledighet. gick man aldrahelst till lasaretterna för att sällskapa med de tillfrisknade, läsa tidningar och röka cigarrer tillsammans med dem. En söndag i Augusti månad besökte jag ett af dessa till största delen improviserade sjukhus, hvilket var beläget utanför Berlins portar i en stor, skuggig trädgård. Det var en mild, angenäm afton. Några af invaliderna voro så pass återställda att de kunde uppehalla sig i fria luften, andra sutto i de öppna fönstren, i hvilka solljus ock luft inströmmade. Len af de stora salarne fann jag blott tre eller fyra patienter, hvilka sutto på sina sängar med foten förbunden eller benet spjelkadt, men för öfrigt friska nog för att kunna besvara ett hjertligt deltagande. Med dessa, söner af det ljufva Vestfalen, hvilket land jag kände till, språkade jag gerna, och samtalet oss emellan blef derföre ganska lätt och underhållande, De berättade för mig med stor liflighet om kriget, fältlifvet, drabbningarne och den andel de tagit deri. Af allt hvad jag hade att gifva dem tyckte de mest om tidningar, och jag lemnade dem efter ett längre samtal,