hon för sig sjelf en visa, hvars vemodiga melodi intog mig och till hvilken jag gerna vill höra orden. Men vår skjutsbondes pisksmällar hade uppväckt spinnerskan från hennes drömmande sang; då hon såg oss lade hon hastigt sländan ifrån sig, stod upp och gick emot oss, helsade med armarne lagda i kors öfver bröstet och en djup nigning, sägande: Faljen Isus; Lofvad vare Jesus Christusho vJesili xio? svarade ingeniören och räckte henne handen. Iur mår du, min syster? Hon bad oss stiga ur vagnen, och då ingeniören nämnde att vi behöfde förfriskning, bad hon oss vara välkomna in. Vi trädde in i huset. hvilket egentligen hade blott en kammare, på en gång boningsrum och kök. Golfvet var af lera, och vid ett bord jewte väggen stodo ett par trästolar, på hvilka vi slogo oss ner. Hela huset var tomt, ingen utom qvinnan och barnen voro derinne. Den förstnämnda gaf oss underrättelser om familjens medlemmar och hvar de uppehöllo sig. Några voro sysselsatta i mejeriet, andra voro i skogen för att hemta ekollon; tvenne unga karlar voro sedan två månader i staden Gradiska för att exercera, och ygospodareno (husfadren) hade rest till