Norrländska Korrespondenten – 19 maj 1868, sida 2

Det var en ganska stor gård, lik de flesta sådane i den kroatiska militärgränsen, der man stundom får se farfadren med sina söner och sonsöner omkring sig. IIvarje sofrum på en sådan gård bildar ett litet hus för sig, den så kallade Zgrada; så många äkta par det finnes på stället, så många af dessa små hus finnas det omkring hufvudbyggnaden. Vidare ser man spanmälsboden, der invid ett luftigt, flätadt och på träpålar hvilande förrådshus för kukuruz (mais), en vinkällare, ett bränvinsbränneri, en källare; vidare häststall, svinstiga och fårfalla, dessutom trädgård i hvilken finnas, utom Paprika (rödpeppar, äfven sviskontråd och derefter, liksom trädgården inhägnadt med ett stakett, det så kallade Stan eller mejeriet, der mjölkhushällning och biskötsel bedrifvas. Midt bland alla dessa småbyggnader står hufvudbyggnaden, boningshuset, hvilket till sitt yttre har någon likhet med schveizerhusen. Det är bygdt äf träd och täckt med halm, försedt med trappa, förstuga och allehanda utskärningar på fönster och gaflar. På tröskeln till det hus, som vi närmade oss, satt en ung qvinna, hvilken efter landets sed var hvitklädd. Vid hennes fötter lekte ett barn i sanden. IIOn höll i venstra handen en med blånor omlindad slända, med den högra spann hon; under tiden sjöng