Norrländska Korrespondenten – 19 maj 1868, sida 2

behöfver blott resa en timme för att se en ryttartrupp komma framsprängande med röda guldstickade mantlar, svajande för vinden och slamrande sablar, som blänka i solen. Vi anlände en morgon i Maj till Branovina och gjorde halt vid byns sista hus. Vi sutto två till bredds i en öppen med två uthålliga bruntar förspänd korgvagn, hvilken kördes af en kroatisk skjutsbonde med beundransvärd skicklighet, så att han ständigt lät det gå i galopp på de dåliga vägarne. Min reskamrat var en Schlesisk ingeniör, som hade kommit hit för ett aktiebolags räkning iståndsätta ett nyligen upptäckt jernbergverk. Han hade redan varit ganska lång tid i landet, kände det noga och förstod dess sprak tillräckligt för att med någon lätthet uttrycka sig på detsamma. Då vi anlände till Vranovina hade vi redan åkt flere timmar och tänkte äfven att resa vidare. Emellertid voro vi dock både hungriga och törstiga, och då man härstädes icke alltid finner något värdshus sågo vi oss nödsakade att taga gästfriheten i anspråk hvilken säkerligen på intet ställe är större än här. Bor icke Ivo Siminovis här? frågade ingeniören då vi ankommo till en gård. vJo men; ers nåd, sadd skjutsbonden och klatschade med piskan.