För Lördagsqwällen. Mennisklans sista lefnadsdag. Huru sällan tänia wi ide på hwad fom fall möta oss, när de korta åren af wår sordewandring äro förbi; huru litet atta wi icke på wår själs bestämmelse och låta den sara förbi oss, likasom wårmolnet och likasom wore allt, hwad som hörer jorden till, wårt enda nödwändiga. Det gifwes dock en och annan som höjer sin blick ur gruset och betraktar lifwet från en mera allwarsig sida. En sådan person war Newton. — Se här ett behjertanswärdt yttrande af denne man, fom med all fin wetenskapliga bildning hade lärt att böja tnä wid korset. Han säger: 7Wi resa i tidens wagn. Hwarje dag, hwarje timma förer oss närmare hemmet, och wagnshjulen rulla hastigt omkring meran wi äro på wägen; wi tycka sällan, att wagnen går för fort, utan det är med nöje wi fe huru milstolparne förswinua bakom of. Jag kallar hwarje nyårstag äfwensom min födelsedag för en sådan milstolpe. Jag har nu senast hunnit till mitt sjutiondetredje års milsstolpe. Huru många faror har jag ej undsluppit och lyckligt gått igenom! Om, vå jag är på resan till en för anförwandt, mitt hjerta klappar wid tanlen på att jag endast är tre mil aflägsen från från min män, hwarföre tappar det då ej från morgon till afton mid tanken derpå att troligen blott trenne år återstå till dess jag skall se Lammet på thronen och förena mia i lofsjungande med de saliga och återlösta andar, hwilla funna skåda Jesus utan täckelse och äro uppfyllda af hans herre lighet och lärlet! Så långt Newton. Wi hafwa lanske blott få uppnått hans ålder, då han ytt: rade dessa ord. Wi befinua of tilläfe wentyrs i ungdomens eller den kraftfulla medelålderns dagar; men månne mi der före ide, om wi annars hafwa finne för det fom ofwantill är, behöfwa behjerta de sanningar den store mannen i fitt ytt rande framlagt? Jo, wisserligen. Och göra wi det, då skola wi en gång kunna möta wår sista afton på jorden med fröjd. 8 W.)