vOm ni är herr Föllebeck. Jag är det. Och dervid tog han henne vid handen och bad henne inträda i ett rum bredvid. Louise hade återvunnit hela sitt mod. Jag har här, sade hon med nedslagna ögon och icke utan rodnad till honom, sedan de blifvit allena, en vexe! afgifven på er. Skulle ni väl vilja honorera den? Med dessa ord öfverräckte hon åt honom hans eget bref, som han hade endosserat till hamburger köpmannen, jemte bilagor. Fillebecks öga hvilade med synbart välbehag på den herrliga flickan, som genom den förhöjda purpurn på kinderna hade blifvit ännu skönare. Tigande genomläste han hastigt papperen, men studsade vid dopsedeln och jemförde den, skakade hufvudet, med sin korrespondents bref. Mademoiselles, börjado han, jag har ännu aldrig prosterat en vexel af mig, och jag skulle blygas om jag med denna skulle göra början. Vexeln är god, och för ingen annan betalar jag med större nöje valutan, än för denna. Dock må ni tillåta mig att framför allt få begära förklaring öfver en tvifvelaktig punkt. Min korrespondent kallar er i stt bref Louise Rippenberg och i dopsedeln kallas ni Louise Brinkmann. Hvilket är nu ert rätta namn?) Det senare: ty detta gaf mig min