Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1868, sida 4

ster. Men gif mig några midare förtavingar. Jakob: DÅ min stackars mor dog, woro wi i den belymmersammaste belägenhet. Jag fade till mig sjelf: Du måste bli ar betare; om du får lära ett handtwerk, fan du underhålla syster. Jag gick i lära hos en borstbindare. Alla dagar bar jag Hälften af min mat till syster; på qwällarna smugglade jag in henne i min kammare; hon sof i min säng och jag swepte min tröja om mig od låg på golfwet. Men det tycktes fom om den stackars liten ide hade fått nog mat, efter hon bedt om bröd. Då jag fick höra, att man häktat henne derför, tog jag tjenst såsom jockey hos en beskedlig herre. Lucie (gråtande och wridande händerna): Ack, hwad han är snäll, den kära, kära, Jakob. Ordf.: (med rörd stämma till Jakob): Mitt barn, ditt uppförande är beundranswärdt. Fortgå på det sättet och Gud skall wälsigna dig! Domstolen beslöt att öfwerlemna Lucile till brodren. Hon reste fig från de an klagades bänk för att skynda till fin tära Jakob, men ordföranden fade wänligt till henne: Mitt barn, du fan ide få din fri het åter förr än i morgon. Jakob (till systern): War lugn, jag kommer tidigt i morgon bittida. (Bändande fig till domstolen): Jag får wäl tysfa henne, mina herrar, eller hur? Och utan att afwakta swaret omfamnade Harz nen, högljudt snyftande, hwarandra. Jar kob aflägsnade fig nu, torkande fig i ögonen, i det han utropade: Ack, hwad Gud är god, fom gifwit mig syster åter. — Det fanns ide i hela församlingen ett öga, i hwilket ide glänste en tår.