mänt gjorde. Dernäst: huru bör han emottagas? Beslntet blef: fåfom han wisar sig. — Axel, wäl kommen på swensk botten, besökte Han först en rik och barnlös farbror, denne mottog hos nom med öppna armar, Men desfa tillslötos genast då brorsonen befanns klädd i en wisserligen snygg men färde les torftig sömansdrägt. Med ännu mera köld tog tanten emot honom och meddelade oförstäldt sin förwåning deröfwer att han wille komma hem innan han samlat en respektabel förmögenhet, fmwil: fet hwar och en fan, om man bara will, derborta i Amerifa. Derpå swarade han helt godmodigt: Wäder rår för årse wext och wind för tyda. Dock fade tanten, att hennes bord war för honom tillgängligt, n.b. då ingen annan frem mande fanns. Med den frörfta tatfamhet mottog han bjudningen och gjorde min af genast awarstanna till middag. Detta afböjde dock tanten, emedan hon samma dag skulle ha några förnäma personer till gäster. Efter hand besöfte Han äfwen sina öfriga slägtingar, ständigt snyggt men ytterst torftigt llädd. De mottogo honom med !blandade fänflor. Sedermera bjöds stackars Axel till mid dag, än hos den ene, än hos den andre slägtingen, på en tarflig middag förs stås, och af hans då wisade glupska aptit slutades till att kassan och matlusten ej stodo i rätt förhållande till hwarandra. Föräldrarnes graf blef ånyo omsedd, men slägten spejade ut, att arbetet derwid gjordes till största delen af bonom sjelf. Om han egde något, få lade han wäl ej sjelf hand derwid, menade de. Hela winz tern studerade han med ifwer wår lite ratur, och då någon slägtinge ibland för ivrade fig långt på föder till ett litet windsrum, der ftadars Axel bodde, så förwånades de öfmer den tarfliga bo: ftaden, den lilla kappsäcken och de få bes qwämligheterna. — Tidigt på wåren besölte han alla slägtingarne; han mar då, om möjligt, än mera tarfligt flådd. Alla blefwo ganska misslynta då han, jemte meddelandet af underrättelsen om sitt be slut att snart återwända till Amerika, antydde att han safnade medel för öfver: resan och att han behöfde några hundra ror fom lån, bhwilfa han dock hoppades kunna efter ankomsten till Boston återbetala. Ingen låtsade rätt förstå hans mening, men alla gåfwo honom goda råd huru han, genom att antaga hyra på något fartyg, skulle kunna tomma öftver för intet, ja, möjligen till och med förtjena något. Somliga talade om den dyra tiden här, andra om de klena infomsterna — med ett ord, alla hans, dels rita, dels ganska förmögna slägtingar fat nade tillfälle oc håg att hjelpa honom till öfwerfarten. Men i hans föräldrars hus hade mir stats en tant Aqneta, en af dessa stilla warelser, fom wandra lifwet framåt, werka städse mera för andra än för sig sjelfwa, och ej ha några behof utöfwer det aldra nödwändigafte. Hon styndade upp till itadars Arel på windslammaren, få fort hon fit weta att han war i behof af pengar, och utan ringaste twekan, med af glädje tindrande ögon, öfwerlemnade hon fin sparbanksbok, jemte en fullmatt att genaft lyfta dess innehåll: 211 rdr 24 ff. bko — frukten af många års mödor oc försalelser. Tag emot dem, kära Axel, jag har fått dem i dina föräldrars hus; de äro således dina. Utau ringaste twetan mottog han bok och fullmakt och lof: wade att, få fort det war honom möjligt, återbetala lånet. Kors kära Axel, ide will jag ha summan åter, jag reder mig nog den förutan, fade gumman. Dagen derpå gjorde han åter besök hos slägten och omtalade huru tant Aqueta beredt honom medel till öfwerresan. Jngen lof: ordade tant Aqnetas ädla Handling; de flefta fade rent ut, att how betett fig jom en fjolla, då hon sötte hjelpa den fom ide wille hjelpa fig fjelf. Till deras stora förwåning Höll han nästan med dem Der om, fade rent ut, att owisst more om han någonsin kunde godtgöra hennes godhet, men tröstade sig med att bon nog i alla fall funde alltid påräkna hjelp af slägten. Derpå swarade dock ingen. En wecka der efter war stackars Arel färdig att afresa med en af kanalbåtarne till Göteborg.