— ——ögca—storb— — —— till dess begrafningen var förbi. Jag gjorde allt hvad jag kunde, för att mildra hennes afsky för Sylvia, men glädjen öfver hennes sons frihet, och jag tror äfven min, bidrog mer än allt hvad jag sade till att hon förlät henne. Luke var i början mycket tafatt och generad i min närvaro; om jag hade varit Sylvia, skulle jag ha blygts på hennes vägnar, men hon var alltför lycklig för att lata störa sig af något. Mrs IIatteraick tog mig hem med sig till Eldergowan; jag måste följa med hennne, ty jag fick icke hafva nagon egen vilja. Jag hade i sjelfva verket icke heller nagot hem, der jag hade rättighet att vara. Innan jag lemnade qvarnhuset, egde en liten ceremoni rum mellan Luke och mig. Jag lät honom nemligzen sjelf taga diamantringen af mitt finger och gifva den at Sylvia, hvilken hängde den vid sin urkedja. Jag tillbragte tvenne månader i ostördt lugn på Eldergowan, hvarunder hela den lyckliga förtrollning, som hvilade öfver dess härd, återverkade starkare än någonsin på mitt hjerta. Älla omkring mig tycktes göra allt hvad de kunde, för att göra min skiljsmessa från Eldergovan till den svåraste sak i verlden och jag säg snart, att Mark Hatteraick hade beslutatat göra detta till en omöjlighet, om det endast statt