En sannfärdig roman. För några och tjugo år sedan lemnade en ung man, då föga mer än 20 år gammalt, mwår huswudstad. Slägten ansag honom temligen förlorad, ty han jade på inga wilkor kunnat förmås att blifwa tjensteman. Fadren war råd i något af ritets kollegier lika godt hwillet — hade gynnats först of Wirfen, sedan af Rosenblad, och Carl Johan hade en gång klappat rådet på areln och gif wit honom en lätt wint om möjligheten att blifwa follegiisprefident. Att sonen till en sådan fader borde trampa trapporz na i werfen och tunna i sinom tid göra lycka, anfåg slägten alldeles afgjordt. Detta hade dock för den unge mannen intet (oc tande, och efter en häftig strid med flägr ten fit han ändtligen föräldrarnes tillstånd att söka fin lyda på egen hand. Utrustad med en liten kassa gick han oms bord på ett af Schön SC ts fartyg och styrde tosan till Amerila. Wanligen skref han derefter 2:ne gånger om året till föräldrarne. Brefwen woro dock körta, och i dem redogjorde han ej för fina öden. Oftast fu tade hon dermed: jag bryter mig fram genom bränningarne, jag swälter icke, arz betar ifrigt, behöfwer ingen hjelp från hemmet, men sänder warma böner till himlen för mina goda föräldrar. — För några år sedan dogo de; ingen för: mögenhet fanns efter dem; boet åtgi till fluldernas liqviderande. Omtring ett år derefter antom ett bref från Axel till en aflägsen slägtinge. Det innehöll en wexel pa 200 rdr dfo, eller lita stort belopp fom han wid afresan hade fått ur fås dernehuset; de stulle anwändas till en wacker grafwärd öfwer föräldrarne. Ses dan hördes han ci af på flere år; ty han hade just ingen förtrogen att meddela fig åt här i landet. För några år feran tom han doc på höften tillbata Hit till Swerige. Underrättelsen derom föranledde hos hela slagten både nyfikenhet och oro. War han rit eller kom han tillbata med twå tomma händer? Det war frågan fom den all