Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1868, sida 3

och då miss Pollard kom och intog min plats vid min faders säng, bad hon mig gå och lägga mig på mitt rum, der jag vore mest ostörd. Då jag kom ut från det mörka rummet, såg jag ut genom fönstert och varseblef hvilken klar, lugn frostdag det var. Man hörde som vanligt hjulens monotona dån; jag hade den vidskepliga tanken, att deras ljud var olika på olika tider, ochi detta ögonblick tyckte jag, att de sade till den kalla, klara, himlen och den rena luften, att menniskor gerna kunna lefva nöjda usan solsken i lifvet, om de endast ega sin frihet och en fast vilja. Och jag lät mitt bröst uppfyllas af det hopp, att då min fader återvunnit sin helsa, skulle han kanske hjelpa mig att bryta min förlofning, och sedan skulle vi båda flytta till ett annat ställe, der ingen kände oss och der vi kunde tillbringa vårt lif i lugn. Jag hade just dragit för sängomhängena för att kunna sofva ostördt, då dörren till mitt rum öppnades och Sylvia inträdde. Hon var promenadklädd och bländande skön i sin gråa sidenklädning och svarta sammetskappa med en svandunskrage om halsen och nagra små röda blommor under hattskygget. Jag skall åka ut med Luke, Mattie, sade hon, i det hon slätade ut ett veck på sin handske och knäppte den.