Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1868, sida 3

att hon menade, att min far kunde komma sig. Hon slog sina armar om min hals och betäckte mina kinder och läppar, panna och ögon med kyssar. Det gör mig ondt, att jag någonsin har sårat dig, Mattie, sade hon; omen låt oss nu vara uppriktiga vänner.9 vJag begriper icke dina nycker, Sylvia, sade jag, omen jag har alldeles icke något emot att vi äro vänner. Jag önskar dig intet annat än godt. Och här koncentrerar min historia sig i en afgörande punkt. En dag randades, då tvenne för mig vigtiga tilldragelser sammanstötte, nemligen min fars dödsdag. Jag hade suttit hos honom hela förmiddagen som vanligt, och han hade talat med mig på ett för honom mycket ovanligt sätt. Han hade blifvit mycket mild och ödmjuk i sitt väsende. Hans medvetande var fullkomligt redigt, och han betraktade mig med kärlek, fattade min hand och kallade mig sitt älskade barn! Denna förändring afpressade mig tårar, men gladde mig äfven. Jag kom icke ihåg, att en sådan helig frid ofta inträffar vid dödens annalkande, liksom om den döende lidit nog och kroppen ville hvila, medan själen väntar på Guds bud för att blifva förlossad. Om eftermiddagen var jag så trött, att jag kände mig sjuk,