Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1868, sida 3

tala med någon af betjeningen. Då jag efier eu timmes tid kom tiilbaka, fann jag henne gående fram och tillhaka i den långa korridoren utanför min faders rum. IIon lade sin arm i min och nödgade mig att gå upp och ned i korridoren med henne. Eispie är derinne, sade hon. Låt oss blifva här. Det är ju här, som man hör steg om nätterna. Är det sannt, som Elspie säger?) Det kan jag icke svara pår, sade jag. yJag vill helst undvika att tala derom; det gör ett så smärtsamt intryck på mig. Elspie säger, fortfor hon, Hatt det är då du har sorg, som din moder icke får ro i sin graf. Jag hör henne gå upp och ned hvarenda natt. Mattiel vore det icke ett barmhertighetsverk att gifva hennes stackars själ ro? Jag vet icke hvad du menar, Sylvia sade jag. Jag sager ännu en gäng, att detta är ett smärtsamt ämne för mig. Om du vore lycklig, så skulle hon få ro fortfor Sylvia envist. Jag hörde din far säga något om dig; han vaknade och började berätta det för mig. Det är hårdt, att det har gått oss båda två så emot, Mattie, men. ännnu kan det hjelpas. Så länge lif finnes, finnes hopp. Ja, Sylvian, sade jag, ty jag trodde