Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1868, sida 2

och nu finns det intet, som kan för orsaka mig den ringaste sorg. Hvad kärleken angår, sa gifver jag lika mycket som jag har fått, det är lika för lika. Hon hade ett nystan ullgarn, som miss Pollard hade glömt, och kastade det upp i luften och uppfangade det åter, liksom ett lekande barn, medan hon sade allt detta; ett eget tonfall i rösten utvisade, att allt hvad hon sade icke var skämt. Och detta var den qvinna, som skulle blifva Mark Hatteraicks hustru. En modig soldat, hvilken kämpat så tappert, som hade haft ett ärofullt lif, och som nu, mognad till man, skulle sluta med att få en hustru sådan som denna. Medlidande med honom gjorde mig förbittrad. Du gjorde bättre uti att ändra ditt I beslut, sade jag, innan du uppoffrar en ädel mans lycka. Ila! Mattie, har han ändtligen funnit en försvarade? sade hon, i det hon, i det hon steg upp och fortfor; Gud vet, om vi två i hela vårt lif skola förblifva så goda vänner som vi äro i afton?9 Åud förbjuder detb sade jag. Du talar temligen oförbehållsamt, alldenstund jag är din gäst sade hon. Du tvingar mig att glömma hvar