Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1868, sida 2

sökte lägga så mycken ömhet och mildhet i min röst, som jag kunde. Hvad det är?o sade hon leende; Åh! jag tror, att lyckan gör mig yr i hufvudet. Luke gratulerade mig till den underbara lycka, som blifvit mig beskärd, och sedan har jag suttit här och tänkt på, att jag egentligen borde vara alldeles utom mig af glädje deröfver. Tänk, Mattie! Jag kom hit som en stackars fattig, värnlös flicka, utan annat än ett par vackra klädningar mellan mig och fattigdomen, och se nu, — i stället för att gå ut i vida verlden och söka mig ett tak öfver hufvudet, bir jag hustru till en af de bästa män, som Gud någonsin har skapadt. Se, det är något, hvartill folk alla dagar lyckönskar mig, och om jag tror på min egen lycka, så är det icke besynnerligt, att jag blifver litet förryckt, då jag stundom tänker på den. Sylvia sade jag, vjag tycker att om du icke hyser aktning eller kärlek för den ädle man, som du talar om, så borde du åtminstone icke låtsa göra det. Det vore mera öfverensstämmande både med din värdighet och hans ärap Min värdighet! upprepade hon; etror du, att jag längre bekymmrar mig om mig sjelf eller min värdighet? Det var endast en sak i verlden, som jag bekymrade mig om, den nekade du mig