Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1868, sida 2

hans affärer och planer, hänsyftningar på den tid, då ruinen sväfvade öfver hans hufvud och då Lnke hade räddat honom, Jag vet icke, om Sylvia lyssnade till hans ord; stundom trodde jag, att hon icke hörde dem. Mark kom en och annan gång till qvarnhuset ehuru mycket sällan; men Sylvia tycktes anse, att han kom ofta nog. Hennes lynne blef allt värre och värre; då Luke, hon och jag träffades vid bordet, var hon temligen munter, men der låg i hennes munterhet något tvunget och plågsamt. Om hon icke en och annan gäng hade visat mig något af sin gamla vänlighet, så skulle jag ha trott att hennes natur undergått en fullkomlig förändring. En dag kom jag ut i förstugan just då Mark gick uppför trappan. Jag hade icke sett honom på länge, men han tog endast hatten af sig, utan att tala till mig. Jag kände, att blodet rusade upp i hufvudet på mig, kanske för det förakt han visade mig, och kanske för det jag erinrades om huru allt var och huru allt kunde ha varit. Under det jag stod och stirrade på blodboken, kom Sylvia bort till mig. Han är ädel och icke ombytlig sade hon plötsligt med en anstrykning af sin gamla vänlighet. Alltsammans var mitt verk. Jag var tokig, och jag gjorde hvad jag ville göra. Klandra icke honom. Alltsammans var min skuld