stens, fridens och hugswalelsens ord. Det är i tanken på den heliga döds: och nypftåndeljefäft, hwilten snart frundar, med blicken fästad wid det himmelska frida: baneret, wår Gud upprest på Golgatha, jag dristar att tala tröstens ord till det folt, fom wandrar i i nödens oh förfatelk sernas mörka land. Swilken troende skulle ide mid åsynen af detta upphöjda Guds vam, fom bär all werldens synder, erfara något af apostelens saliga wisshet: År Gud för of, ho fan då wara emot oss; hwillen oc ide hafwer stonat fin egen Son, untan gifwit honom ut för oss alla; hurn skalle Han ide och gifwa of; allting med honom Rom. 8: 31, 32. Den lekamliga nöden ligger tryckande öfwer eder, mine älskade, hunger, nafenz het, sjntdom och död rasa mångenstädes ibland eter; hwar finna tröst? En tröst finnes, men ocfå blott en, fom werlligen förmår att upplyfta sinnet och fröjda hjertat under sådant trågmål: Christus är utgifwen för wåra synder, nypwärt för wår rättfärdighet. Tro detta, och du skall få smata och fe huru ljuflig Her ren är; du skall erfara den saliga förmifningen, att ingenting kan skilja oss ifrån Christi kärlck, hwarken bedröfwelse eller ångest, eller förfölje efter hunger, eller swärd: ja att hwarlen höghet eller djuv: het eller något annat äkreatur skall slilja oss från Gids lärlek, fom är i Christo Jesu wårom Herra. Detta är just den tröst, Herren framförallt will genom sina budslap sända sin betryckta menighet. När den lekamliga nöden skall taga en ända, det har Gud förbehållit åt sitt out: grundliga särlelsråd. Men för oss har ban uppenbarat, att han i hwarje stund är särdig att afhjelpa den Andliga, och att dermed afbryta sjelfwa udden äfwen på den lelamliga. Låten ingen förföra eder! Dödens ndd är synden. Allt det dödslidande, fom i denna werlden få Hm nigt drabbar menniskors barn, har fin förderfwande matt af fynden allena. Wände wi of i bättring och till Herren, bekänne wi wåra synder, rope wi om nåd för Jesu skull, få slall den trofaste Guden icke nela oss hwad wi i detta namnet ombedje. Jesu Christi Guds Sons blod stall rena oss ifrån synderna, hans rätt: färdighet skall såsom en skön bröllopstlädnod öfwertäcka wår skröpliglighet, hans sraft skall blifwa uppenbar i wår swaghet, hans Anda, som i oss bor, skall förwisso bewara oss från inot, bitterhet, nedflagen: het, och förläna oss tålamodets, undergifwenhetens, frimodighetens, hoppets gåfwa. Ty genom samme Ande stall Guds tär: lek wara utgjuten i wåra hjertan. Der detta skett der är Jerusalem tröstadt, älfwen om det ännu måste kämpa med ut: wärtes nöd. Ty der syndernas förlåtelse är, der är ock lif och salighet, der haswer det hemsölta folket fått dubbelt för alla fina synder, en nåd rittigare öfwerflödande, än fynden. Ty detta folk fan då med tålamodets och förfarenhetens mista hopp instämma i apostelens ord: jag häller det så före, att all denna tidens wedermöda är ide att förlikna mot den härlighet, hwilken vå oss uppenbaras skall. Otron menar, att den som så talar till nödens barn, räder stenar i stället för bröd. Jag tillförser mig af eder, mine älffade, det fom bättre är. Allt fött är såsom gräs, och all mennistans härlighet är såsom blomster åp gräset: arä fet är wissnadt, och blomstret är affallet, men Herrans ord hlifwer ewinuerligen: och det är det ord, fom yrediladt är ibland eder. Hurn det för närwarande är hos eder wet jag ide med wisshet; här nere i södra landen lyser redan wårsolen löstesril, mångenstädes öfwer grönskande sädessält, och hafwets wågor äro mestadels redan fria från de hämmande isbanden. Herren fan allt förwandla. Han förmår att un: der förbidans tid göra de få bröden tillräckliga för många och att gifwa åt nö: dens magra lost lifwets närande kraft. Kanske will Han oc fnart nog ssicka eder någon hjelp från dem, som bättre haswa. Ack, förgäten, då icke att med tacksägelse taga äswen dessa gåfwor. Framför allt bewisen eder såsom lydaktiga barn, ihåg: lommande Herrans ord: lydnad är bättre än offer. Väggen wål på hiertat, att Herren will fe trohet juft uti det lilla, fom 3 närmast hafwen för händer. Väggen bort