vJa, mrs Ilatteraick, svarade jag; vjag hoppas, att alla må känna sig lyckliga genom denna förbindelse. Det är mer än jag hoppas, sade hon. Den är alltför besynnerlig — den är onaturlig. IIon kan aldrig skapa min sons lycka. Han är så förändrad han är mörk och bitter; om flickan älekade honom, så skulle jag ännu kunna hoppas, men det gör hon icke. O, Mattie! min son har lidit mycket på senare tiden, och det är din skuld. Vi höllo alla så innerligt af dig; vi ansågo dig som en af våra. Det visste du, och likväl hade du icke förtroende för oss. vBanna mig ickeH sade jag, och jag kunde knappast få fram orden af smärta och förtviflan, banna mig icke. Vi hafva alla vår sorg att bäran Hon stannade, strök mitt hår ur ögonen ock såg mig vänligt in i ansigtet. Käraste Mattie, sade hon, du känner dig icke lycklig af din förlfoning. Anförtro dig åt mig; jag är icke Mark, jag är icke Sylvia; ett gammalt fruntimmer, som med stora steg närmar sig grafven, kan bevara en hemlighet. Säg mig, är du lycklig?) Jag kände hvad som skulle komma, ty min stolthet gaf vika allt mer och mer men jag kämpade så så länge jag kunde. oIngen behöfver bekymra sig om,