Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1868, sida 2

och räknade timmarne, som skredo sorgligt och långsamt. Luke såg jag icke mycket under denna tiden. IIvar var han? IIvad gjorde han? Jag visste det icke: Jag tänkte alldeles icke på framtiden, jag tänkte endast på hvad jag hade förlorat. IIur trogna och goda mina båda vänner, d:r Strang och miss Dollard voro mot mig, kan jag icke säga. Min lilla väninna visade sig isin bästa dager under denna sorgens tid och strålade som guldet, luttradt i elden. Hon vakade öfver mig så ömt som en moder, och var ledsen öfver mina bleka kinder och magra händer. Isitt hjertas godhet blef hon ett slags Nemesis, som öfverraskade mig på alla tider af dagen, och tvang mig att taga hjertstyrkande droppar, dricka vin och äta lamkött. Jag tyckte just icke om hennes saker, men jag tyckte om den hand, som gaf mig dem, och förtärde dem ofta mot min vilja, endast för att glädja henne. Hon var så rask och munter, så lugn och så god med sina vänliga, deltagande ögon, hvilka sågo allt och likväl aldrig inträngde inågot som icke angick henne. Då jag hade en tanke öfver, fäste den sig på henne, full af beundran. Om ni någonsin blir sjuk, d:r Strangy, sade jag till honom då vi båda stodo och betraktade henne, medan hon höll på at blanda något vin och vatten