Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1868, sida 2

känt sin kärlek för mig, utbrustit i förebråelser, bedt mig fatta förtroende för honom och anförtro honom min sorg. Om jag varit mindre hård, om jag icke så kallt visat honom, att jag beslutat följa min egen väg, skulle han väl då så plötsligt och så öfveriladt ha knutit detta band med en person, som han icke äskade? Men hvarför skulle han icke kunna älska Sylvia? Hvad hade jag väl förlorat, då hennes kärlek kunde så fort öfvergå till en annan? O, mycket; jag hade förlorat oerhördt mycket! Hvilka vansinniga tankar genomflögo icke mitt hufvud? Hvad angick allt det der mig? Jag skyndade åter in för att kasta en blick på min händer, på det jag icke skulle anklaga honom i mitt hjerta. Jag tyckte att der låg något obeskrifligt sorgligt i den omständigheten att Mark älskade mig. Om jag, då jag var fri, hade skänkt bort mitt hjerta utan att finna genkärlek, så skulle det icke varit hälften så härdt. Om jag fått veta att hans hjerta tillhörde en annan, så skulle jag ha ryckt kärleken ut ur mitt bröst och lagt den för hans fötter -— och för hans bruds fötter. Men Mark hade satt sitt hopp till mig, han hade erbjudit mig sin hand, och jag hade vändt mig bort från honom. Det var detta, som jag ville försöka glömma. då jag satt vid min faders hufvudgärd