Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1868, sida 2

icke gå ett steg utan att de flögo i ens ansigte och slogo mot ens bröst, liksom lidelsefulla tårar från träden, hvilka i hela deras vissnande skönhetsprakt stodo och piskade med deras nakna grenar mot himlen och beklagade sig öfver den härjning, som gått öfver dem. Jag hatade det prasslande ljudet af de torra löfven under mina fötter; jag hade icke en gång lust att binda mig en bukett af höstblommorna. Jag såg på dem och lät dem stå qvar som obetydligheter, hvilka icke längre hade intresse för mig. och jag skyndade bort, då jag hörde en koltrast qvittra. Jag lemnade den brokiga omgifning, i hvilken jag redan tycktes vara en främling, glömd och öfvergifven af alla mina gamla vänner hvilka fordom hide gladt mitt öga och mitt öra, och jag ätervände till det mörka, dystra huset, till de tomma, mörka rummen, till urets pickande på trappafsatsen, till det dämpade dagsljuset, till de ljudlösa stegen och till de hviskande rösterna. Om aftonen gick jag en stund fram och tillbaka i den långa korridoren, der man påstod att min moders ande visade sig om natten. Och här framträdde för mitt minne allt hvad som händt under de sista timmarne jag var på Eldergowan, I liksom man efter hand erinrar sig dagen efter hvad man har sett i en dröm. Jag påminte mig, att Mark hade be