Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1868, sida 2

till mig, -— vom ni någonsin blir sjuk, så hoppas jag, att ni skall få miss Pollard till att vårda er. Man kan icke önska sig ett bättre öde, sade doktorn högtidligt, hvarpå han tog sin hatt och gick. Sedan han lemnat oss, tänkte jag med förvåning på hans besynnerliga svar, och trodde att han hade lagt större betydelse i mina ord än jag sjelf menat dermed. Mrs Hatteraick hade flera gånger varit i qvarnhuset, under det min far, som vi trodde, låg för döden; men jag hade icke talat med henne utom sjukrummet, och äfven der endast med dämpad röst om den sjuke. Men en eftermiddag, då vi tyckte att min far började komma sig, kom hon till mig, och vi gingo ut i trädgården. Hösten hade skridit långt framåt och luften började blifva kylig; en vänlig brasa sprakade i dagliga rummet, men det såg ut som om vi på grund af gemensam öfverenskommelse måste gå ut i fria luften. Blåsten hven, som om den brådskade med sina härjningar. Floden och himlen voro kalla och gråa; gula löf hängde svagt på de darrande grenarne, och de röda äpplena glänste mellan dem, en sorglig skönhets mognad stred med förstörelsen. Det var en hekisk, vissnande, tynande verld. Har ni hört den besynnerliga ny heten, Mattie? sade mrs Hatteraick, i det hon lade sin hand på min arm.