Ett år af mitt lif. Prån Engelskan (Forts, fr. n:o 34) Jag har sedan ofta undrat öfver hur jag kunde uthärda att sitta der i min ensamhet och tänka på det qvalfulla lif, som var mig förbehållet. Det var dödens skugga, som sväfvade mellan mig och framtiden liksom en stor sköld. Så länge doktorn kom hvarje dag och sade: Tålamod, min kära unga fröken! Det är allt hvad han begär af er i detta lifvet, och det dröjer icke länge —9, så länge han sade detta, glömde jag mitt eget jag och hela den öfriga verlden. Men då han en dag kom och sade: omiss Mattie, det är hopp! Var vid godt mod och gå ut i trädgården och hemta frisk luft! då återvände den undertryckta lifsströmmen i mina ådror, och jag gick ut i den varma höstsolen och suckade, för det den sken så käunslolöst på all min sorg, och jag upprördes i mitt hjerta öfver verldens grymhet. Jag ryste med ångest tillbaka för dessa ensamma vandringar. Trädgärden prålade ännu med blommor, ehuru dess sommarprakt var förbi; höststormarne hade börjat och löfven föllo af träden ned på marken. Man kunde