Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1868, sida 4

Tit de gamla minnen närma Sig hwarann i ändlöst tal. Så will smärtan sig uttryda Hos ett lif, som bortglömdt är Och som blott af lifwets tyda Har def qwal och def begär; Men uti den wrå, som gömmer Bilden af förgången tid Bor dock hoppet, fom ej glömmer, Att det finns en wrå bredwid. Kanske öppnas dörren åter, Kanste systrarna en gång Sammanträffa, der du gråter Glömda wrå, i sorgens twång Och om dessa sig då sluta Till hwarann — en klangfull själ Stall du sorg, ånyo njuta Af din systers dygd och fel.