Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1868, sida 4

JUHV MES 144 wCq—2CW— 72:dra breddgraden, har af hwalfifffångare fått namnet Wrangelsland, tid dens ära, fom först har förutsagt dess tillwaro. För Lördagsqwällen. Om wanar att arbeta. Låtom oss tala om wanan att arbeta. Gnd will att wi sex dagar skola arbeta och På den sjunde dagen hwila. Arbdetet är anbefaldt åt de rifa och de fattiga, de unga och de gamla, ty arbetet är ens ligt Guds afsigt ej blott ett wilfor för wårt uppehälle, utan äfwen ett af de traftigaste medlen till utweckling. Men för att rätt kunna arbeta, måste man hafwa gjort aroetet till en wana. En menniska fom endan betraktar arbetet fom en förströelse eller gör det oregelbundet, stall ingalunda skörda fomma frufter derz af fom den hwilten arvetar vafbrutet och med en bestämd ordning. Det nit fom gifwer wita för lättjan, eller det fom endast uppehålles genom ombyte af fys selsättningar, har nästan alla fjelfsmwål: dets eller ombytlighetens lyten. Wanan wid arbete är det fom allena gifwer fam manhållning och enhet åt wåra frräfmanden. Den föder nya ideer, den förer till fulländning, den hjelper oss att förwärfwa en riktig blick öfwer båda delarna och det hela af det arbete fom wi utföra, den skyddar oss för dåliga böjelser ges nom den fortsatta utwecklingen af wåra trafter, den gijwer at wiljan styrka och ihärdighet. Wanan wid ett samwetsgrant arbete har bewarat mången från det ons das besmittelse, från lifwets fmåbelyms mer oc från en mängd af srestetser. Det första man bör lära barn är att antaga goda wanor, och framförallt att fatta smat för ett regelbundet och träget arbete. Ombytliga, nyckfulla och mres siga taratterer härleda sig ofta derifrån att man i ungdomen ide blifwit wand wid allwarlig och uthållande wertsamhet. Det bästa sättet art forwärfwa wanan wid arbete är att wäl fördela sin ar: betsdag och, om möjligt, följa ett system i fina åligganden. Föresätten eder ett arbete, hwiltet som helst, afskilien det fe dan i delar och tagen för eder hwarje dag, från timma till timma, den del af arbetet som j tron eder kunna fullborda; tagen den hwarten alltför stor eller allt: för liten, men hurudan den än må wara, må den blifwa edert dagliga åliggande, fom i utfören såsom wore det eder gifwet af Gud. Fortsätten sålunda, och j skolen icke allenast utföra mycket arbete, men j stolen arbeta med mindre möda, samt winna i färdighet och insigt. Det finnes swårigheter som, sedda på afstånd, synas eder fåsom berg, hwilka dock, då i mor digt och med ordning angripen dem, omårtligt ffola förminskas oc slutligen helt och hället förswinna. vatom oss nu fe huru denna sörsta, få nyttiga oc få nödmändiga wana lite wål fan urarta. Det ffer när den, fas fom apofteln Paulus säger, blir en blott letamlig öfning. Fliten tan blifwa slentrian, och det regelmessiga enformighet. Antingen det ar fråga om en bothållare, en diligendz förare eller en fabritsarbetare, få är det den anda i hwilten de arbeta fom ber Gud. Jag ertänner, att det finnes fys: selsättningar hwilla lättare ån andra blifz wa blott metaniska. Men de heligaste sysselsättningar, de mest regelbundet fullz följda, förwandlas lätt till en blott Iesamlig öfning, om man ej matar öfwer fig sjelj. Man måfte inlägga själ i allting, och gudaltigheten ensam gifwer den. Utan denna gudomliga beståndsdel blifwer allt arbete enformigt. Blott genom biertats ingifwelser, genom lärleken, uppehålles det materiela få wäl fom det intellettuela arbetet. Wåra krafter måste wara ges nomträngda af den gudomliga kärleken, på det att wårt arbete må blifwa ett framatstridande och bewara sin fristhet. sGndattigheten ensam gifwer lifswärma, ihärdighet och standaltighet. Man har sagt, att om twenne englar hade till åligstämmer wärdet af deras arbete inför gande, den ena att styra werlden, den anrra att sopa en gata, skulle de ej byta sina wärf mot hwarandras. Aposteln pMalus wisar of grundeu till deras glädje