att wända om på den slippriga sträten. Och det förfärliga spelet fortfar, mot hwilket en skakande natt wid gröna bordet i Hamburg är ett intet. Det är ett gräsligt parti rouge et noir om lyda eller elycka, rikedom eller upptäckt, ans seende eller förnedring. Winner man, få är man rik, målet är wunnet, man är en haljgud och tan tilljrersställa sitt makt eller njutningsbegär, och man föres sätter fig att på ett ädelt sätt begagna rikedomen, för att försona sig sjelf med hänsyn till dess ätkomst. Tappar man, enfin ... Sjelfmordet eller rymningen mäste alltid wid ett sådant spel skymta i bakgrunden: det förra befriar en så lätt från det werlosliga straffet, den senare lyckas ju numera nästan för alla. Wijtander tappade, men han icke rädda fig undan rättwisane grepp. Tywärr är bet ej nog med att man hunnit försälra fig om honom, Följderna af denna stora förfalskning skola twifwelsutan komma att wisa sig i en ännu swårare tryckning på de näringar, hwilka hero af jortbrukare, brulsegare etc. Den eskyldige skall ännu en gång komma att lida för den skyldige. Den föreställninaen skall yttermera stadga fig, att vet ligger någonting rut: tet i deras näringsgrenar. Den för några år feran rådande lättheten att erhalla penningar mot egendomg-hbypotetf cjerte enendomshandeln till en fmindlante affär. Jorden stegrades i pris till en grar, som wida öfwersteg dess wärte. Den löptes med tillhjelp af dyra inteckningar. Men penningtillgången miinskates. Till en början winglade man fia fram med län i bankerna på korta insättningetiter. Räntorna blefwo allt tyngre och tyngre, Den ene efter den andre måste afstå fin egendom till bor: genärers förfogande. Egendomarne föllo samtit igt i kapp. De, fom köpt egendeomar tyrare än de äro mwärda och erfordrande kapitaler, miva större än vem öfwer hwilta de tunna förfoga, hafwa allt för ofta, för att fortfarande funna hålla fig uppe, kastat fig i nya dåraktiga företag. Dessa med ett behöfligt bihang af bedrägeri, hafwa blifwit få föga fälls synta, att man knappast fan undra öfwer att frediten drager sig ifrån dessa näs ringar. Der förtroendet är stördt, der håller fig kreriten borta. Denna är näs stan en sensitiva, fom tager intryck af det aldraminsta. Jnga tlagftiftningdåtgärder funna återställa den, om ide den forstämra luften rensas. Här om nå gonstätes fan Montegquiews sinnrika sats tilämpas: Man bör ej söta åftadtomma genom lagarne, hwad man fan göra genom sederna. Wåra moternäringar måste dock för fin egen framtid od) landets bästa äterwinna det rubbade förtroendet, den till en del förlorade krediten. Detta fan endast och på ett waraktigt sätt ske pc nom ärlia och ansprålslös sträfsamhet, genom ett enkelt och mot tillgångarne swarande lefnadesätt, genom flit och arbete. Man måste med traftig wilja afstå från den sjelfförörande matteller njutnings-lyftnadven, det ömtliga begäret efter att pösa den ene öfwer den andre! Hwar och en sträfwe ärligt och förnöjd i sitt fall, belåten men fin lott — rå per affären god winst och åkern rillig äring, då skall äfwen lycksökeriet bortom hafwen wara onödigt, ty lyckan trifwes — — — —— — — —— — — —— — —