Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1868, sida 3

dande ansigtet ech tryckte den matta handen i min, under det jag med eu förtviflad ansträngning samlade hela min tillvaro i en känsla och uti små ömhetsbevis mot min lidande fader. Ty han var ju d ck min fader och lidande, ehuru han hade beröfvat mig all glädje i lifvet. Maste han dö nu och taga den med sig, der den icke kunde vara honom till något gagn? Hur gerna skulle jag icke ha gått i hans ställe och at honom lemnat rikedomen och Luke Elphinstones vänskap! Jag illintetgjorde min egen personlighet och visade den ut ur sjukrummet, till den yttre verlden der den var hemma, och blef endast en tyst qviuna med ljudlösa steg och vaksamma ögon. Jag var min faders sjuksköterska, intet annat. Jag tror verkligen att Luke Elphinstone var bekymrad för min skull. Jag tror äfven. att han var bekymrad för något annat, men då önskade jag icke veta vad det var. Ilan plägade komma bort tiil dörren och fråga efter min fars tillstånd, och han såg bedröfvad och nedslagen ut. Jag trodde icke att han kunde känna så mycket deltagande för andras sorg; men det var derför att jag icke lät mina tankar gå utom miu faders sjukrum. (Forts.)