1J7NI1(T4 MILE (74(444. Y 54 mången har lyckats, att i form af fagfar skäp uppställa fin ufaud — penningen; der detta slett, har ret tanske osta, utan att medlen witare lommo i betraktande, försiggatt och tillfommit på ett sätt, fom ide i ringaste mån bär nånot tecken af menniskokärlet, hwilken sällan tages i betrattande, då ret är fräga om att förwärfwa; och i detta hänseende torde måns gen finnas, fom ide står tillbafa för slafegaren, bwilfen icke frågar efter om han säljer bomaullen efter ven menniska som bär ten Ener hwad tänfa wi wäl på eller efteriråga, tå wi tillwerta och sälja ut millientals kannor bränwin i landet? Månne någon tänker på att det är ett stort antal lantsmäns frid och lycka mi säljia! Om mi töta, sarga, förföra eller störa en mennislas hemjrid, så äro wi hemfallna under lagens firängs het; tillintetdööra wi en grannes forne eller potatis-gröda, sker detta ide onäpst; men om wi genom enen tillwerlnins eller införskrifning af millioner kannor sprit beröfwa många menniskor deras nörtorf: tiga bergning, om wi derigenom bringa hundrade likar i fängelse, beröjwa hun: drade bröder deras hem, deras husliga lycka, deras sällhet för tid och cwighet, så har ren borgerliga lanen derför icke nägot stadgande om answar! Men ren kristliga lagen ftår dock qwar, och den bjuder annorlunda! För att icke tomma i delo med de dristiga tänkare, som ej tro att Herren straffar ett folk för deras missaerningars skull, säger jog blott att ingen bryter ostraffad met naturens Ia: par; och tetta straff skall obewekliat fom naturlagarne sjelfwa följa på brottet, om wi utan hejd och obegränsning för: wandla wåra medelmåttiga sfördar af forn och potatis ide till bättre näringgämne, utan till ett koncentreradt finirum, fom, litt Kinefens opium, en tiv tårar menniskan med roliga ballucinationer, tills dessa omsider, i delirinm tremens, blifwa till ett helwete, och menniskan, Guts afbilr, sänkes unter te ocförnuftiga djurens nivå. Då potatijen, fom trifwes i wåra nejder och ide fällan Aifwer rika skördar och blifwit et bufwursakligt födoämne i wårt land, nu i stället, genom dess förwandling i flytanre form, uppjagas till ett pris of 8 a 10 rer tunnan, så frågas med rätta: hurn skall den mindre bemedlare funna lefwa och försörja fia och te fina, enär en arbets dag om wintern, (om nemligen arbete då fan erhållas) inbringar blott 50 a 60 öre? Föliderna äro lätt insedda: fattigromen står för dörren — ten blifwer snart en hwardaasaäst — te fmår rare följderna som bränwinet förorsakar, bekräftas af wåra statistiska uppaifter, bestående uti alla möiliga brott samt förfärliga sjnkromar. Och hurn fan det annorlunta wara, tå bränwinet skall tysta den från samwetet ropande rösten på bättring! Bränwinet skall ju med fina gyckelbilter werka, att man glömde barnens jemmer och hunaer efter bröd, hustruns tårar och förebråelser, tanken på ett sköfladt bo, bwars innevåll wandrat till krogarne, degsa samhällets privilenies rate tartarer, slutligen, då mattet af elände ändtligen är råaadt, höjes banden, för att göra slut på ett det uslaste lif, och få kommer onekligen ewiabeten! Det är wisserligen en förfärlia fråga till en fader eller moder åt en förfallen fon: Hwad sfolen j göra med honom? synnerligast om de hafwa försummat att widtaga åtaärrer, fom antagligen kunnat motwerka hang förfall; men wida fmår rare och tynare måste vet kännas, då en fång historien frågar: Swea folk, bwad bar tu åtgjort för att från rrydeffapes lasten och ress wanära rärda en stor del af fina söner? Mörk är i fauning tat: lan, men wi wilja såga fill den fom twiflar på dess jannina: aack ut på aator och gränder, besök tecgarne, och ru skall blifwa om än ett ofriwilligt, dock ett ojäfaktigt wittne till taflans sanning. Minneslista för jordbrukare i Maj 1868. Wider sås för twenne olila ändamål, antingen för att bergas till grönsoter eller för att mogua och säåtta frö. 3 förra fallet bör den fås på martf med fultiat, ehuru ci wattensjutt, läge, oc som bes