Norrländska Korrespondenten – 28 april 1868, sida 3

genting, att Mark stod bredvid henne och ly snade till hennes förtrollande toner; allt det der angick ju icke mig. Jag tryckte min bultande tinning mot den svala kudden och försökte sofva; och det måste ha lyckats, ty jag hörde icke längre några röster på trappan. Det första jag hörde, var att dörren mellan Sylvias och mitt rum öppnades, och i det jag vid ljudet häraf reste mig upp i sängen, sag jag Sylvia insvept i en mörk schal och med sitt gula här hängande löst öfver axlarne, gå öfver golfvet i månskenet. Den oväntade anblicken af henne förskräckte mig, liksom första aftonen jag säg henne i mitt rum i qvarnhuset. Hon påminte mig liksom då om min moders vandrande ande. Jag reste mig upp och talade vredgad till henne. Hvarför hade hon väckt mig ur min lungna sömn, för att framkalla smärtsamma minnen hos mig? Vi voro icke nog goda vänner för att hålla dessa nattliga samtal, som för många unga flickor ega en så oemotståndlig dragningskraft. yHvad vill du mig, Sylvia? frågade jag. Hvarför har du väckt mig ? Hon hade satt sig på sängkanten. Månskenet från fönstret föll på mitt ansigte. medan det lemnade hennes i skuggan och endast med ett darrande skimmer lyste på det långa, rika hå