Norrländska Korrespondenten – 28 april 1868, sida 2

de många rösterna, af hvilka man icke så lätt kunde sakna en, om den nägon gång upphörde att tala, för den allmänna glädtigheten, som nödgade en att le, äfven om hjertat var fullt af sorg. Ty mitt lilla glädjerus försvann lika fort som en solstråle om vintern, och hvarje natt frågade jag mig sjelf, hvarför jag kommit tillbaka till Eldergowan, för att uppoffra mig för en person, hvilken redan hade glömt den sorg, som uppväckt mitt innerligaste deltagande. Jag hade tänkt på denva hennes sorg och trott, att den var oöfvervinnerlig, och se! den svaga källan var redan utsinad. Ty den mörka nedslagenhet som Sylvia fört med sig till Eldergowan, försvann efter ett par dagars förlopp, och hon kastade sig med sådan ifver och uppsluppenhet öfver alla nöjen, att hon snart blef allas gunstling. Hon var drottningen vid alla fester; hon behöfde endast upplyfta sitt lillfinger, och alla gjorde hvad hon ville. Och hvem skulle icke tycka om henne — hon, som var så munter, qvick, intagande — och som endast hade en vredgad kall blick till mig, då ingen var i närheten? Sylvia stod på fiendtlig fot med mig, men det var likväl endast vid sina tillfällen som hon icke led. Jag, som kände henne, såg den hektiska rodnaden på hennes kind och hörde