Norrländska Korrespondenten – 28 april 1868, sida 2

hvem som talade till mig, utan förvirrad svarade dem alla på vinst och förlust, utan att tänka på hvad jag sade. Der var icke så tyst och stilla på Eldergowan som då jag lemnade det för tvenne månader sedan. Flera främmande kommo dit på besök och der var liksom en lifligare kolorit utbredd öfver hela huset. Några taflor från detta årets exposition och nya gardiner i dagliga rumm et, en hög blomsterskäl af kristall midtpå bordet i salen, en herrlig Dianar, som fått plats i ett hörn på trappafsatsen, der vi alltid plägat samspråka — dylika små förändringar, frukten af en resa som major Hatteraick gjort till London, gåfvo ett nytt och prydligt utseende åt huset, liksom om det beredde sig på de nya fester, som den korta sommaren ännu gömde i sitt sköte. Och i sjelfva verket hade man äfven uppgjort planer till flera nöjen, hvilka lofvade större munterhet om icke större nöje än jag funnit uti de ensamma, drömmande promenaderna i trädgården, de glada utflykterna i skogen och de trefliga, förtroliga samtalen på trappan i solnedgången. Det Eldergowan, som Jag hade känt, var försvunnet jemte min svarta klädning och mitt själslugn, och jag måste vara tacksam för rörligheten, för de manga gästerna, för de märga ögonen, för