Norrländska Korrespondenten – 28 april 1868, sida 2

hörde det ihåliga ljudet i hennes röst. Hon led, då hon sjöng sina gladaste sånger, då hon sväfvade omkring i dansen, då hon om natten hade stängt sin dörr. Våra rum lågo intill hvarandra, men dörren emellan dem förblef stängd. Jag vågade icke smyga mig in till henne och säga ystaskkars Sylvia! och jag visste, att det fordrades mycket, innan hon skulle vrida om nyckela i mitt lås, komma in till mig och lägga sin arm omkring min hals för att i mitt öra hviska ett uppmuntrande ord. Hon var min fiende och hon dolde det icke. Jag hade en gång förolämpat henne genom min förlofning med Luke, och nu tycktes hon äfven blifva förolämpad af den uppmärksamhet som Mark Hatteraik visade mig. Jag frågade ofta mig sjelf, om det var af koketteri, som hon önskade draga honom till sig, eller om hon hade sett mer än andra och sökte straffa mig genom sitt förakt. Men en natt kom bon slutligen in till mig i mitt rum. Det var fullmåne den aftonen; ingen främmande hade varit hos oss, och Sylvia hade suttit på trappan och sjungit. Den ena sången aflöste den andra, och hela naturen tycktes lyssna dertill; den milda luften, på hvars andedrägt blommornas doft slumrade, månans klara sken, de sammetsmjuka skuggorna, hvilka omgåfvo de i mör