Et ar af milt lif. (Forts, fr. n:o 32.) Jag tror, att jag var vansinnig den dagen, då vi åkte ut bland doftande lräd och blomstrande häckar; så vansinnig som man är vid nitton års ålder, då sorgen, soia nedböjer oss, falter till jorden af sin egen tyngd, under det gladjen hastigt utvecklar sina blommor i våra bröst. Jag var nog vansinnig att darra af hänryckning, då vi kommo in i allen vid Eldergowan och lindarnes doft mötte mig; och ännu mera, då Mark Hatteraick hjelpte mig ur vagnen, och jag stod vid hans sida i trädgarden med det gamla kära huset framför mig, med dess solbelysta fönster och mänga skorstenar, hvilka alla helsade mig välkommen, med alla de mänga glada ansigtena, som skockade sig omkring mig, med de jublande rösterna, som uppfyllde mitt öra, med hundarne, som sprungo skällande emot mig, och Mark, som höll min hand i sin Jängre än som behöfdes, under det han betraktade mig och min hvita klädning, min vackra hatt och alla mina små grannlåter, till dess jag rodnade så starkt, att jag blef alldeles yr och icke visste