Arbetarens ära. de of J. F. Tenggren. Ära har stalden, som wärdejullt strifwer, Ära har hjelten med segerrikt swärd, Åra oc den, som oss lagame gijwer, viva, en wäldig — och ära en lärd. Mien sadan ära, hur högt den må gå, Blir ej den främsta, den högsta ända. Nej! will du weta en skönare ära, Ara, som äfwen ger glans åt war graf, ÅAran man alltid wälsignad fon bära, Äran, den sannaste werlden met af: — Arbetets ära — så kallar man den, Den är, bland alla, den ädlaste än. Lins till det sinne, som sugoma höljde, Färg till de finder, fom nöden förblekt, vugn till det hjerta bekymrena följde, vira ät den, hwarmed lasterna lcekt: Detta den lön, jom med arbetet winns, Detta, en ära, ej renare finns. vunderna hägnas och tegarne plöjas, Präftiga byar mid wägarne sta, vliprorna prängas och stogarne rödjas, Ångarne ila bland böljorna blå! — Helladenna sträfwan för menslornas mäl! Hell denna ära! för krafster od) själ. (Wå. n. A.)