Norrländska Korrespondenten – 24 april 1868, sida 3

mig ondt att nödgas säga, att jag verkligen hållit det löfte du aflockade mig; men Miss Pollard kom händelsevis att röja hemligheten. vNär?vp frågade han. vI går afton sade jag. Den gamla tokan skall då lägga sig i allt, mumlade han mellan tänderna. Jag såg på honom, förvånad öfver hans låga handlingssätt. Luke, sade jag, vom du visste hurudana mina känslor äro för dig i detta ögonblick, så skulle du genast återgifva mig min frihet. Han smålog, under det ett uttryck af beundran visade sig i hans ansigte. Du är ännu mycket barnslig, Mattie sade han. Nå, hvad är det då för känslor, som du hyser för mig ?2 Jag hatar dig, sade jag. Prato svarade han. Jag har aldrig gjort dig något ondt; du har således intet skäl att hata mig. pJo, det har du, sade jag, ybåde mig och Sylvia. Har hon beklagat sig för dig?v frågade han, i det hans ansigte plötsligt antog ett uttryck af vrede och triumf. Just i detta ögonblick gick Sylvia förbi fönstret och plockade några blommor. En märkbar förändring visade sig i Lukes ansigte, då han såg henne; blodet rusade upp i hans kinder och hans läppar darrade.