Norrländska Korrespondenten – 24 april 1868, sida 3

ljusrödt band om mina lockar; hon satte diamantörhängen i mina öron och hängde ett perlhalsband omkring min hals; men af alltsammans finnes ingenting som har så vacker glans som Lukes ringo sade hon. Jag suckade djupt, i det jag dolde min hand i klädningens veck. Jag tyckte sjelf, att jag såg ut som en annan menniska; den stackars, svartklädda Mattie kunde sitta i en vrå och gråta öfver sin sorg; men denna strålande, unga flicka såg ut som om hon vore värd att älska, som om hon hade rättighet att vandra i solskenet och räcka ut sin hand, för att få sin del af den menskliga lyckan. Och återigen plågades mitt hjerta af den frågan, hvarföre jag icke var Sylvia, och Sylvia jagy under det Elspie stod fördjupad i beundran öfver min person och hoppades, att Mr Luke skulle komma hem och se mig i all win glans, innan jag reste. (Forts.)