Norrländska Korrespondenten – 24 april 1868, sida 2

dra tankar. För Sylvias skull borde jag göra det; det var det minsta jag kunde göra för den orätt som jag tillfogat henne genom min tystnad. Jag kände nu hennes hemlighet, och kunde ju icke af egenkärlek hindra henne från att undfly Luke. Jag kunde icke heller låta henne resa ensam till Eldergovan; jag måste således följa med henne, och försöka vara vid godt mod så länge jag var der. Medan stjernorna tindra ned till oss genom fönstret och träden stå insvepta i nattens mörker, är det temligen lätt att vara hjeltemodig, och då jag nu fattat mitt beslut, trodde jag att jag skulle kunna somna, men glansen af en starkare sol, än som någonsin strålat öfver qvarnhuset, smög sig in under mitt ögonlock. Tanken på kommande sorger kunde icke dämpa den glädje jag kände vid vissheten om att jag andra dagen skulle få se Eldergowan; men det var en feberaktig glädje, som kämpade med qval och fruktan om herraväldet i min själ. Jag hörde hela natten qvarnhjulens melankoliska buller och vid dagningen tupparnes höga, gälla skri. Jag gick för första gången på många veckor ned till thebordet. Luke satt vid fönstret med ett upphetsadt vredgadt ansigte och med en tidning i handen. Jag hörde Sylvias skratt, innan jag öppnade dörren; hon satt redan på siu plats vid öfversta bords